ratatas sommarlista 2018


Tänkte att jag kör Ratatas sommarlista, och strör in lite bilder från maj. Har massa bilder på mobilen men bilderna i detta inlägg är tagen med min lilla pocketkamera.
 


Gårdsloppis i slutet av maj, Den där gården blev KOKHET efter någon timme.
 


Superfin bakgård ändå. Har gått förbi där en massa gånger men aldrig fattat att den finns där.
 

Vilka tre saker börjar du tänka på när du hör ordet ”sommar”?

Havet. Kvällssol. Bara fötter.

Kommer du jobba i sommar eller ha semester?

Både och. Jobbar med mycket blandade jobb så är ledig lite nu och då men har egentligen inte någon lång semester.
 


Vad är enligt dig, den ultimata sommarmaten?

Hmm. Vegetariskt! Fräscha sallader, lokala grönsaker, bär etc.

Vad gör du helst en ledig kväll?

Chillar i gott sällskap. Går helst i bastu nära havet och äter kvällsmål i solnedgången. Allt det där händer dock inte så ofta samtidigt, men sällskapet är det viktigaste.



Vad är ditt favorit ställe att vara på under sommaren?

Ute i skärgården eller på landet! Absolut nära havet. Ingen sommar utan hav.

Hur skulle den perfekta sommardagen se ut för dig?

Ute på sommarstugan eller något annat ställe vid havet i solsken. Vaknar utvilad ganska tidigt, äter lång frukost med morgonkaffe, simmar, gör något fysiskt några timmar, lagar mat och äter under sen eftermiddag. Mot eftermiddag/kvällen sätts bastun igång och i väntan på den läser jag någonting i hängmattan eller i soffan där ens fötter trasslas mot någon annans. När kvällen kommer ser man solen gå ner, dricker kanske ett glas vin och går småningom och sova. Allt i gott sällskap!




 

Ett fint sommarminne?

Barndomssomrarna då vi i mitt minne var i vattnet hela tiden. De finaste sommarminnena är de allra enklaste - då man sitter och äter god mat, har bara fötter, njuter av kvällssolen etc.

Finns det någon låt du förknippar med sommaren?

Massa svenska visor och sånger. Tänker inte extra mycket på någon speciell låt men svensk musik är sommarmusik för mig.



Vad är fem saker du vill hinna göra i sommar?

1. Vara HELT TOTALT ledig i åtminstone några dagar, helst i alla fall en vecka.
2. Gå på en utekonsert.
3. Bada naken i havet.
4. Tälta.
5. Vara singel. Sommarromans i all ära men just nu är det så skönt och befriande att varken ha någon att komma över eller någon att längta efter.

17.06.2018 kl. 21:40

I want to live by the ocean but also in the forest but also in the mountains but also in a big city but also in the countryside

 

"Gör du nå idag? Eller vill du komma me ti nån strand/klippor?" skickade jag 12:58 när jag varit vaken i lite på en timme och ba kände att idag kan jag inte sitta inne.

Någon timme senare satt vi i bilen mot Masku av alla ställen, för tydligen finns där en samling sjöar med små stränder och varmt vatten.

 

 

Det här var sällskapet! Beauty.

 

 

fina <3<3

 

 

Befallde dom att pussas för att ja sku få lite sånt på bild (fast helt som att man sku säga till om nå sånt, dom gjorde ju nog de också självmant).

 

 

Så himla skönt vatten. Så varmt att man ba kunde ligga där och simma runt och hoppa från varandras axlar och stå på händer etc.

 

 

Blir så varm och glad av de här två. Än har jag inte träffat honom så många gånger men det är så fint när människor hittar varandra och man ser på dem hur det lyser kring dem.

 

 

Vi hoppade från varandras axlar och en stund sved det i ryggen efter att jag smällt rakt i ett par gånger. Men att flyga högt! Det är ju just precis sånt här man borde göra mer. Bara vara. Det känns som att det finns så mycket krav på att måste prestera och analysera och vara duktig att man lätt glömmer bort det som är som honung för själen.

 

 

Miranda och Amanda.

 

 

Sedan gick vi en liten runda runt för att titta på sjöarna och skogen och jag tänkte att tänk så fint Finland ändå är. Visst kan det vara mörkt och kallt och slaskigt och jävligt, men nu är nätterna ljusa och myggen har inte kommit än och blåsten är varm.

17.06.2018 kl. 21:01

ett veckoslut i juni

Har varit flunssig i en vecka och sprungit på kurs och varit så trött att jag knappt minns vad jag gjort, men efter två långa nätter i egen säng kändes allting lite bättre. Tur det, för igår på lördag var det dags att dokumentera bröllop.

 

 

Det är tredje sommaren jag dokumenterar bröllop och fastän jag för det mesta är lite livrädd strax före så blir mitt hjärta ändå varmt - varje gång. Att få dokumentera något så vackert som människors bröllopsdag är så stort.
Den största rädslan är att inte räcka till, att misslyckas, att inte vara bra nog. Men tänker att det också är i det utrymmet man kan utvecklas, utmanas och växa. Är självlärd och har så lite att jämföra med, ibland tänker jag att jag egentligen bara fjantar runt och inte vet nåt på riktigt. Det enda jag kan göra då är mitt bästa och lita på processen - jag är här nu, bra som jag är med utrymme att växa.

 

 

Det var bland de kortaste bröllopskeikkorna jag haft, endast 15-19, så jag hann tillbaka till Åbo före 23 och nästan sprang ner till åstranden. Den här synen. Alltså sommar-Åbo <3 <3

 

 

Det var varmt och ljust och vi satt på en av åbåtarna med öl. Senaste veckan när jag varit sjuk och trött har det mesta känts jobbigt och grått och inte somrigt alls, men när jag satt där tänkte jag nog att nu är det sommar.

 

 

En del av sällskapet <3 fin!

 

 

Var hemma vid två och somnade på några minuter och sov till tolv. Kanske jag var trött ännu ändå.

Nu blir jag snart upplockad och drar iväg till stranden. VI hörs!

17.06.2018 kl. 14:24

om att blogga

Minns hur jag bloggade aktivt tidigare och hur det var en så naturlig del av vardagen. I något skede försvann det och det känns som att varje inlägg är en förhoppning om att återuppta bloggandet men så stannar det där, ändå.


 

 

En supertrött & flunssig jag i Ekenäs förra veckoslutet.

Tänker (hoppas) att det kanske på riktigt kan bli nåt igen. Har haft samma laptop sedan 2010 och de senaste åren har den varit så otroligt himla långsam att jag endast och endast gjort det som varit nödvändigt på den, speciellt gällande bilder (att öppna Lightroom och att gå igenom/grundredigera 20 bilder kunde ta 4 timmar). Men förra veckan anlände min nya dator jag äntligen haft möjlighet att skaffa! Kan göra saker på den! Kan öppna program på några sekunder! Alltså det är en sån lättnad och jag förstår knappt hur jag stått ut med min gamla?

Anyway, jag hoppas detta inlägg är en början på nåt nytt och att jag bloggar lite igen - jag saknar ju det.

15.06.2018 kl. 19:04

en skymt av solen doft av vår

I ungefär 1 år 9 månader har jag bott i vårt kollektiv och fått en ny familj. Just nu ser våra liv ut så att vi ännu inte vet om vi stannar kvar nästa efter i vår eller om vi flyttar ut men oberoende är jag så otroligt tacksam.

När jag flyttade hade jag nog ingen aning om hur det skulle förändra mig att bo så här. Hur mycket det skulle betyda. Att bo tillsammans, ett gäng vänner, är utmanande/utvecklande/underbart.

Jag skulle nog inte vara den jag är utan dessa. Ibland tänker jag på hur vardagen och hela mitt liv präglats så mycket av att bo här. Här har varit ångest, gråt, göra slut, bli kär, skratta så man gråter, kramas, söndagskrabbis, tacksamhet, middagar, mörker och ljus och fester och tystnad och kompromisser och diskussioner och olikheter och vänskap.

När jag går in i köket ser jag hur basilikan retat på sig och lutar sig mot fönstret. Alla sover ännu medan jag kokar morgonkaffe, klockan inte ens är sju. Trivs med närvaron av andra i mitt hem. Veta att de ligger och sover och snart vaknar en i gången.

Allting är inte alltid idylliskt men jag ljuger inte när jag säger att det är bland det bästa som hänt mig.

16.04.2018 kl. 19:35

om svaghet och styrka och mens

ja ni vet så ligger man där och allting känns oöverkomligt. Tanken på att sortera bilder jag borde gå igenom, tanken på veckans program och to-do-lista, ångest vid tanken på förändring och ångest vid tanken på att fortsätta så som det är och
jag skall aldrig bli kär // herregud jag längtar att vara kär

varför år jag all den där chokladen jag mår illa // men klart jag åt den

... jag börjar väl inte må dåligt igen?
orkar inte

Tänker börja gråta när jag ser mina acneärr i spegeln. Hur kunde jag ha bra hud tidigare och inte inse det? Ledsen över allting. Tankarna flyger åt alla håll och det jag är övertygad om ena minuten känns raka motsatsen nästa minut. Sen i någon sekund av rationellt tänkande inser jag att mensen är tre dagar sen och det förklarar allt. Glömmer ju bort hur det känns varje månad, hur är det möjligt? Så himla svårt att förklara för sig själv att det bara är pms och går över när det känns så starkt och tar över. I stunder när jag inte har pms är jag ändå tacksam att en gång i månaden gå igenom dessa emotionella virvelstormar för de känns ändå laddade med visdom.

Noterat om mens: sedan jag skaffade menskopp/thinx så har jag på ett helt nytt sätt börjat älska min mens. Trodde mensen mest var något nödvändigt ont man måste stå ut med men nu känner jag liksom att jag hyllar den. Beundrar kroppen. Och känner att jag har kontakt med min egen kropp på ett helt nytt sätt som känns lite främmande ännu men fantastiskt. Kanske jag skriver mer utförligt om det en annan gång (för hej, jag tycker vi måste tala om mens och kroppen osv.).

❤ ❤ ❤ menskopp ❤ ❤ ❤
(en hyllning till en helt otroligt bra uppfinning)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

03.04.2018 kl. 20:59

jag log men gick fanimej sönder

Tänker på att den här våren är så annorlunda än den förra. Jag ser dig gå över bron och är nästan oberörd. Småler en stund efteråt för det känns så länge sedan och det känns som att jag var en annan då.

Jag tänker på hur jag förra året den här tiden gick längs Helsingfors gator och allting kändes så obeskrivligt. Hur tankarna aldrig var klara, och känslorna lika flyktiga som vädret i mars. Tung bröstkorg. Att gråten alltid var nära till hands och jag försökte ta vara på alla små saker som färger i asvalten och solstrålar mellan höghus och doften av cappuccino och nya underkläder med vattenmeloner och kramar av de småbröder jag beundrar allra mest. Tog ny piercing och smärtan av nålen genom läppen bedövade för en stund allting annat.

Tänker på hur jag inte orkade möta mina egna förväntningar och undrade var fan jag tappat bort mig själv. På hur år av småångest samlat ihop sig till en stor svart klump som kändes omöjlig att göra sig av med.

När jag tänker på det efteråt känns det som att hela jag då hade fått en elektrisk chock. Det sprakade men allting var bedövat. Allting blir så uppenbart igen, när det igen finns färger i asvalten och solstrålarna kryper fram mellan höghusen.

Allting blir så uppenbart och det mest uppenbara är att allt är så annorlunda nu.

28.03.2018 kl. 18:22

ja vill ha mera skumppa & mera känslor & några fräknar

Har just vaknat ur en så djup sömn att jag ännu är helt förvirrad. Den var så välbehövd. På grund av vårsolen har jag inte varit så trött som jag kunnat vara, men ändå.

På måndag klappade hjärtat av trötthet och jag var knappt medveten om min omgivning men det var så värt det. Under helgen var det nämligen äntligen dags för vår mässa om socialt entreprenörskap. Hela mässan var en del av ett längre internationellt projekt med olika delmoment där mässan för vår del var den avslutande delen. Tänkte skriva ett inlägg om projektet senare!

Skall också gå igenom de "officiella" bilderna snart men här kommer en rad mobilbilder som togs mellan varven då mässan inte var igång. På bilden ovanför avslutade vi fredagen tillsammans med några exhibitors på Bar Kuka.

Det finaste med både projektet och mässan var nog alla inspirerande människor. Människor som är kreative och gör någonting gott! Här ovanför är några organisatörer och talare inne i en djup diskussion.

På lördag när mässans två dagar var över, vi hade haft utvärdering och städat undan allting drog vi ut. Trodde jag absolut inte skulla ha ork att dansa och festa men natten blev sådär bra som den bara kan bli när man inte förväntar sig något.

Prickade av Ö, BaariBaari & Dynamo - tre favoritställen i Åbo när det gäller att gå ut <3

Har knappt festat på hela vintern då jag lämnade studielivet bakom mig och jobbat fulltid. Trodde till och med en stund att kanske jag inte ens vill festa längre, men det var nog ett svagt ögonblick och det var så himla skönt och roligt att virra omkring i natten. Vi dansade strumpfota, tyckte tequila var en bra idé (och typ första gången någonsin så var det en bra idé), bytte bar när sommartiden började, skrattade när vi sjöng med i finsk rap och insåg att vi förstått texten fel. När vi gick hem vid fem kvittrade fåglarna?! Det är vår.

Lunch i solsken. Jag har flera gånger funderat på hur man möjligen skulle kunna beskriva ruset som solen ger på våren efter en nordisk vinter för någon som inte upplevt det, men jag kan inte. Känns som att man nästan blir lite galen. Ibland undrar jag också hur det skulle kännas att bo någonstans där det inte är mörkt så stor del av året. Har testat på det ett år, men tänker mer långsiktigt.

På söndag kom J med förslag om att ta kaffe i solen. Först tvekade jag vid tanken på att klä på mig och gå ut bland människor men tur gick jag iväg. Nu dillar jag igen om solskenet, men på riktigt, Åbo var som en ny stad i söndagssolen.

Vi måste ta av jackorna för att det var så varmt på gågatan där blåsten hejdades. Att vi sen fick lite ont i halsen är en bisak, hehe, som nästan är obligatorisk när man är för ivrig i början av våren.

Var söndagsimpulsiv och köpte en hatt. Har länge velat ha en hatt men alla jag hittat har varit fel men den här kändes rätt, expediten var bra på sitt jobb och jag har använt den varje dag sedan dess så jag tänker att det var värt det.

På söndag kväll styrde kämppisfamiljen med lite extra gäster/familjemedlemmar ihop en tortillakväll.

Att bo i ett litet kollektiv har gett mig mycket, bland annat insikten om att jag inte vet om ett heteronormativt parförhållande är något för mig. Vi är vänner som bor tillsammans, men jag kan definitivt se mig själv bo i kollektiv även i fortsättningen, även om jag någon gång är i någon form av förhållande. Nästan så att jag inte kan se något annat (även om det säkert kommer att vara verkligheten någon gång).

Men huhhu, det är så befriande att inse att jag inte riktigt passar in i heteronormen efter att hela min uppväxt trott det och känt hur något skavt någonstans utan att veta vad eller var. Som att jag hittat en ny dimension av att vara jag. Alla dessa tankar skulle kunna fylla ut ett långt eget blogginlägg men kanske det får bli en annan gång.

27.03.2018 kl. 20:27

vad de fyra årstiderna lärt mig

att vi dör
vi föds
vi lever
att allting har en
 

fortsättning
 

jag har lärt mig
att inte förvänta att jag skall blomma
 

hela tiden
 

för vad sku vårens ljusa kvällar va
utan vinterns mörka dygn

& hur sku hösten kännas
utan gröna blad som ändrar färg
 

vi dör
vi föds
vi lever
 

det har fyra årstider lärt mig

20.03.2018 kl. 20:58

att längta efter det obekanta och trivas med att inte veta

Vårsolen har börjat titta fram och det nästan pirrar i kroppen av längtan efter äventyr. Ännu för några veckor sedan, då jag fortfarande befann mig inne i slutet av vinterdvalan, tänkte jag att jag skulle jobba fulltid hela sommaren om det bara var möjligt. Men, precis som tidigare, känns det knappt som ett alternativ när våren kommer (inser ju att det är otroligt priviligerat att kunna tänka så).

Alltså jag vet inte, kanske det är nymånen eller vårsolen eller knäckebrödet jag åt till morgonmål men jag längtar så himla mycket efter något nytt. Så blir det alltid på våren.

Jag tänker på förra våren då jag mitt i allt rätt spontant slutade studera (tillfälligt trodde jag då) och jobbade i Helsingfors i några månader. Mådde egentligen skit då men Helsingfors var nytt och jag minns hur jag gick längs nya gator och andades och impulsivt tog en piercing och undrade vad sjutton jag skall göra med mitt liv.

Tänker till och med på möjligheten att testa Helsingfors igen. Har jobb till maj och sedan vet jag inte. Jag vet inte om vi bor kvar i vår lägenhet (<3) eller om jag har jobb nästa höst eller knappt någonting alls. Trivs med friheten, men har ännu inte riktigt fått klart vad jag skall göra med den. Trivs med att inte veta ännu. Vet bara att jag just nu längtar till det obekanta. Vill våga, kasta ut mig, testa nåt nytt och bara se vad som händer.

Tänker ibland att det är guld värt att jag oftast trivs med att inte riktigt veta. Att det är en av mina egenskaper jag är mest tacksam över. För man kan ju aldrig ändå veta, egentligen. (Ännu mer tacksam är jag över att jag ens har möjlighet att vara ganska trygg och trivas med ovetskapen, för det är så otroligt privilgerat att jag ibland måste kämpa för att inte skämmas.)

17.03.2018 kl. 16:50

◊ vardag ◊ foto ◊ resor ◊ tankar ◊
◊ livsstil ◊

Jag är 24 år, har nyligen hoppat av uni, hittat tillbaka till bloggen och börjat jobba i en lågstadieskola. Skall istället för etnologi & religionsvetenskap börja studera steinerpedagogik vid sidan av jobbet. Är bosatt i favoritstaden Åbo.

Har för det mesta varit ganska borttappad men känner att jag så småningom börjar landa i mig själv och världen. Följ med på bloggen!

Alla bilder tagna av mig om inte annat nämns. Får inte kopieras/användas utan tillåtelse.

Annat som jag gillar och som kan dyka upp på bloggen:
⧫ naturen
⧫ resor & människomöten
⧫ mat & målfärg & solnedgångar
⧫ månar och bananer
⧫ öl, musik
⧫ kvällsfunderingar

Fotograferar en hel del men här på bloggen kommer det säkert bli en hel del telefonbilder för orkar sällan släpa med kameran i vardagen.





 

“I only want to live in peace, plant potatoes and dream!”


― Tove Jansson

 




 

#fromwhereIstand