en skymt av solen doft av vår

I ungefär 1 år 9 månader har jag bott i vårt kollektiv och fått en ny familj. Just nu ser våra liv ut så att vi ännu inte vet om vi stannar kvar nästa efter i vår eller om vi flyttar ut men oberoende är jag så otroligt tacksam.

När jag flyttade hade jag nog ingen aning om hur det skulle förändra mig att bo så här. Hur mycket det skulle betyda. Att bo tillsammans, ett gäng vänner, är utmanande/utvecklande/underbart.

Jag skulle nog inte vara den jag är utan dessa. Ibland tänker jag på hur vardagen och hela mitt liv präglats så mycket av att bo här. Här har varit ångest, gråt, göra slut, bli kär, skratta så man gråter, kramas, söndagskrabbis, tacksamhet, middagar, mörker och ljus och fester och tystnad och kompromisser och diskussioner och olikheter och vänskap.

När jag går in i köket ser jag hur basilikan retat på sig och lutar sig mot fönstret. Alla sover ännu medan jag kokar morgonkaffe, klockan inte ens är sju. Trivs med närvaron av andra i mitt hem. Veta att de ligger och sover och snart vaknar en i gången.

Allting är inte alltid idylliskt men jag ljuger inte när jag säger att det är bland det bästa som hänt mig.

Publicerad 16.04.2018 kl. 19:35

om svaghet och styrka och mens

ja ni vet så ligger man där och allting känns oöverkomligt. Tanken på att sortera bilder jag borde gå igenom, tanken på veckans program och to-do-lista, ångest vid tanken på förändring och ångest vid tanken på att fortsätta så som det är och
jag skall aldrig bli kär // herregud jag längtar att vara kär

varför år jag all den där chokladen jag mår illa // men klart jag åt den

... jag börjar väl inte må dåligt igen?
orkar inte

Tänker börja gråta när jag ser mina acneärr i spegeln. Hur kunde jag ha bra hud tidigare och inte inse det? Ledsen över allting. Tankarna flyger åt alla håll och det jag är övertygad om ena minuten känns raka motsatsen nästa minut. Sen i någon sekund av rationellt tänkande inser jag att mensen är tre dagar sen och det förklarar allt. Glömmer ju bort hur det känns varje månad, hur är det möjligt? Så himla svårt att förklara för sig själv att det bara är pms och går över när det känns så starkt och tar över. I stunder när jag inte har pms är jag ändå tacksam att en gång i månaden gå igenom dessa emotionella virvelstormar för de känns ändå laddade med visdom.

Noterat om mens: sedan jag skaffade menskopp/thinx så har jag på ett helt nytt sätt börjat älska min mens. Trodde mensen mest var något nödvändigt ont man måste stå ut med men nu känner jag liksom att jag hyllar den. Beundrar kroppen. Och känner att jag har kontakt med min egen kropp på ett helt nytt sätt som känns lite främmande ännu men fantastiskt. Kanske jag skriver mer utförligt om det en annan gång (för hej, jag tycker vi måste tala om mens och kroppen osv.).

❤ ❤ ❤ menskopp ❤ ❤ ❤
(en hyllning till en helt otroligt bra uppfinning)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad 03.04.2018 kl. 20:59

jag log men gick fanimej sönder

Tänker på att den här våren är så annorlunda än den förra. Jag ser dig gå över bron och är nästan oberörd. Småler en stund efteråt för det känns så länge sedan och det känns som att jag var en annan då.

Jag tänker på hur jag förra året den här tiden gick längs Helsingfors gator och allting kändes så obeskrivligt. Hur tankarna aldrig var klara, och känslorna lika flyktiga som vädret i mars. Tung bröstkorg. Att gråten alltid var nära till hands och jag försökte ta vara på alla små saker som färger i asvalten och solstrålar mellan höghus och doften av cappuccino och nya underkläder med vattenmeloner och kramar av de småbröder jag beundrar allra mest. Tog ny piercing och smärtan av nålen genom läppen bedövade för en stund allting annat.

Tänker på hur jag inte orkade möta mina egna förväntningar och undrade var fan jag tappat bort mig själv. På hur år av småångest samlat ihop sig till en stor svart klump som kändes omöjlig att göra sig av med.

När jag tänker på det efteråt känns det som att hela jag då hade fått en elektrisk chock. Det sprakade men allting var bedövat. Allting blir så uppenbart igen, när det igen finns färger i asvalten och solstrålarna kryper fram mellan höghusen.

Allting blir så uppenbart och det mest uppenbara är att allt är så annorlunda nu.

Publicerad 28.03.2018 kl. 18:22

ja vill ha mera skumppa & mera känslor & några fräknar

Har just vaknat ur en så djup sömn att jag ännu är helt förvirrad. Den var så välbehövd. På grund av vårsolen har jag inte varit så trött som jag kunnat vara, men ändå.

På måndag klappade hjärtat av trötthet och jag var knappt medveten om min omgivning men det var så värt det. Under helgen var det nämligen äntligen dags för vår mässa om socialt entreprenörskap. Hela mässan var en del av ett längre internationellt projekt med olika delmoment där mässan för vår del var den avslutande delen. Tänkte skriva ett inlägg om projektet senare!

Skall också gå igenom de "officiella" bilderna snart men här kommer en rad mobilbilder som togs mellan varven då mässan inte var igång. På bilden ovanför avslutade vi fredagen tillsammans med några exhibitors på Bar Kuka.

Det finaste med både projektet och mässan var nog alla inspirerande människor. Människor som är kreative och gör någonting gott! Här ovanför är några organisatörer och talare inne i en djup diskussion.

På lördag när mässans två dagar var över, vi hade haft utvärdering och städat undan allting drog vi ut. Trodde jag absolut inte skulla ha ork att dansa och festa men natten blev sådär bra som den bara kan bli när man inte förväntar sig något.

Prickade av Ö, BaariBaari & Dynamo - tre favoritställen i Åbo när det gäller att gå ut <3

Har knappt festat på hela vintern då jag lämnade studielivet bakom mig och jobbat fulltid. Trodde till och med en stund att kanske jag inte ens vill festa längre, men det var nog ett svagt ögonblick och det var så himla skönt och roligt att virra omkring i natten. Vi dansade strumpfota, tyckte tequila var en bra idé (och typ första gången någonsin så var det en bra idé), bytte bar när sommartiden började, skrattade när vi sjöng med i finsk rap och insåg att vi förstått texten fel. När vi gick hem vid fem kvittrade fåglarna?! Det är vår.

Lunch i solsken. Jag har flera gånger funderat på hur man möjligen skulle kunna beskriva ruset som solen ger på våren efter en nordisk vinter för någon som inte upplevt det, men jag kan inte. Känns som att man nästan blir lite galen. Ibland undrar jag också hur det skulle kännas att bo någonstans där det inte är mörkt så stor del av året. Har testat på det ett år, men tänker mer långsiktigt.

På söndag kom J med förslag om att ta kaffe i solen. Först tvekade jag vid tanken på att klä på mig och gå ut bland människor men tur gick jag iväg. Nu dillar jag igen om solskenet, men på riktigt, Åbo var som en ny stad i söndagssolen.

Vi måste ta av jackorna för att det var så varmt på gågatan där blåsten hejdades. Att vi sen fick lite ont i halsen är en bisak, hehe, som nästan är obligatorisk när man är för ivrig i början av våren.

Var söndagsimpulsiv och köpte en hatt. Har länge velat ha en hatt men alla jag hittat har varit fel men den här kändes rätt, expediten var bra på sitt jobb och jag har använt den varje dag sedan dess så jag tänker att det var värt det.

På söndag kväll styrde kämppisfamiljen med lite extra gäster/familjemedlemmar ihop en tortillakväll.

Att bo i ett litet kollektiv har gett mig mycket, bland annat insikten om att jag inte vet om ett heteronormativt parförhållande är något för mig. Vi är vänner som bor tillsammans, men jag kan definitivt se mig själv bo i kollektiv även i fortsättningen, även om jag någon gång är i någon form av förhållande. Nästan så att jag inte kan se något annat (även om det säkert kommer att vara verkligheten någon gång).

Men huhhu, det är så befriande att inse att jag inte riktigt passar in i heteronormen efter att hela min uppväxt trott det och känt hur något skavt någonstans utan att veta vad eller var. Som att jag hittat en ny dimension av att vara jag. Alla dessa tankar skulle kunna fylla ut ett långt eget blogginlägg men kanske det får bli en annan gång.

Publicerad 27.03.2018 kl. 20:27

vad de fyra årstiderna lärt mig

att vi dör
vi föds
vi lever
att allting har en
 

fortsättning
 

jag har lärt mig
att inte förvänta att jag skall blomma
 

hela tiden
 

för vad sku vårens ljusa kvällar va
utan vinterns mörka dygn

& hur sku hösten kännas
utan gröna blad som ändrar färg
 

vi dör
vi föds
vi lever
 

det har fyra årstider lärt mig

Publicerad 20.03.2018 kl. 20:58

att längta efter det obekanta och trivas med att inte veta

Vårsolen har börjat titta fram och det nästan pirrar i kroppen av längtan efter äventyr. Ännu för några veckor sedan, då jag fortfarande befann mig inne i slutet av vinterdvalan, tänkte jag att jag skulle jobba fulltid hela sommaren om det bara var möjligt. Men, precis som tidigare, känns det knappt som ett alternativ när våren kommer (inser ju att det är otroligt priviligerat att kunna tänka så).

Alltså jag vet inte, kanske det är nymånen eller vårsolen eller knäckebrödet jag åt till morgonmål men jag längtar så himla mycket efter något nytt. Så blir det alltid på våren.

Jag tänker på förra våren då jag mitt i allt rätt spontant slutade studera (tillfälligt trodde jag då) och jobbade i Helsingfors i några månader. Mådde egentligen skit då men Helsingfors var nytt och jag minns hur jag gick längs nya gator och andades och impulsivt tog en piercing och undrade vad sjutton jag skall göra med mitt liv.

Tänker till och med på möjligheten att testa Helsingfors igen. Har jobb till maj och sedan vet jag inte. Jag vet inte om vi bor kvar i vår lägenhet (<3) eller om jag har jobb nästa höst eller knappt någonting alls. Trivs med friheten, men har ännu inte riktigt fått klart vad jag skall göra med den. Trivs med att inte veta ännu. Vet bara att jag just nu längtar till det obekanta. Vill våga, kasta ut mig, testa nåt nytt och bara se vad som händer.

Tänker ibland att det är guld värt att jag oftast trivs med att inte riktigt veta. Att det är en av mina egenskaper jag är mest tacksam över. För man kan ju aldrig ändå veta, egentligen. (Ännu mer tacksam är jag över att jag ens har möjlighet att vara ganska trygg och trivas med ovetskapen, för det är så otroligt privilgerat att jag ibland måste kämpa för att inte skämmas.)

Publicerad 17.03.2018 kl. 16:50

om att spilla kaffesump & lyfta upp kameran igen

Stod bakom kameran i egenskap av fotograf idag, det är länge sen. Har haft en ganska lång paus, men det kändes bra igen. Lite obekant och ovant, men fingrarna vande sig ganska snabbt med knapparna och det kändes lite, lite som att komma hem igen.


hur man kan börja en lördagsmorgon

Har jobbat med så mycket annat och lagt identiteten som fotograf på en välbehövlig paus, men efter lite distans kände jag glädje av att hålla i kameran igen. Jag vet liksom inte vart jag vill att fotograferandet tar mig, men har släppt tanken på att jag behöver veta.

Sådär för övrigt känns det också ovant att ha haft ett fullspäckat veckoslut och känna sig utvilad på måndag. Liksom händer det? Kände mig som en urvriden disktrasa förra veckan och i bakhuvudet ekade tankar om hur jag mådde förra våren och hur jag önskar att det blir annorlunda i år, så känns så otroligt lättande att energin återvände.

I takt med att det blir ljusare känner jag ett allt starkare behov av att ladda batterierna med andra människor. Som att jag de mörkaste vintermånaderna blir introvert och trött och stirrig, men sedan sakta förändras och längtar efter människors närvaro och människomöten. Och ändå blir man förvånad varje år.

Publicerad 12.03.2018 kl. 18:47

listan om klimatångest

1. Har du känt klimatångest någon gång? I så fall när? Vad upplevde du? Alltså JA, ganska ofta. När jag ser allt plast i butiken, när jag ser bilder på förstörd natur, när jag tänker på våra destruktiva levnadsvanor och när jag hör på människor som inte verkar bry sig ett skvatt. Ibland får jag nästan panik när jag tänker på hur det känns som att vi som mänsklighet tappat så mycket av vår kontakt med naturens magi.

2. Då du tänker på din och världens framtid? Vad är du mest rädd för och varför? På den här frågan får du alternativ.

a) krig som berör Finland
b) klimatförändringens följder
c) kränkningar och våld i nära relationer
d) mobbning
e) likgiltighet inför dem som lider

f) något annat, vad?

Så svårt att svara på, kan inte riktigt rangordna. Ibland känns det som att jag inte är rädd, utan snarare orolig och stressad. Och vad jag är mest orolig över kan variera från dag till dag (men det kanske är mest för att jag har så himla svårt att se ens ett år framåt). Efter att ha börjat jobba med barn har jag dock blivit allt mer orolig för mänsklighetens välmående och kontakt med naturen. Det finns så otroligt många som mår dåligt och det i sig leder vidare till så mycket annat.

3. Avfallsbergen växer och finländare kastar också bort mat som kan användas. I medeltal producerar finländare 472 kg avfall per år.  Vilket avfall tycker du är svårast att minska på?
Plast. Liksom varför i h*lvete måste så mycket ekologiska grönsaker vara inpackade i plast? Och överlag känns det som att alldeles för mycket är inpackat i plast i överdrivna proportioner.

4. Att lära känna sig själv, vem jag är på riktigt, är en nyckel till att kunna känna hopp. En del får hopp av att gå ut i skogen, en annan av att gå på yoga och en tredje av att gå i kyrkan. Vad ger hopp åt dig?
Andra människor, inspirerande initiativ och projekt, naturen & frisk luft, yoga osv. Men allra mest andra människor. Det finns så fantastiska människor på den här jorden. Fantastiska på så olika sätt.

5. Vad tänker du på när du hör om globala miljöproblem? Påverkar det dina val?
Tänker bland annat på okunskap, ignorans, äckliga företag och överbefolkning.
Och ja, det påverkar. Gör snedsteg hela tiden men vill bli ännu mer aktiv i mina val eftersom jag tror på betydelsen av små val och det känns viktigt att dra sitt strå till stacken.

6. Vi uppmuntras att konsumera mycket. Hur gör du för att låta bli att köpa nya saker, vilka är dina bästa tips?
Jag har varit en ganska stor impulskonsumerare och är urdålig med pengar. Men - har minskat det genom två steg:
- Jag går inte så ofta in i butiker bara för att fördriva tid, det är onödigt och jag är alldeles för lättpåverkad.
- Om jag hittar något tar jag en bild på det och tänker att jag kan komma tillbaka en annan dag. Oftast glömmer jag bort det eller inser att det är något jag absolut inte behöver eller ens vill ha.

Publicerad 11.03.2018 kl. 19:51

vilken tur att vi träffades innan vi dog

trodde att Åbo skulle bli tomt
då jag lämnade akademikvarteren och studielivet och festerna
att jag skulle känna tomhet och ensamhet och en längtan bort

men
jag älskar staden mer än någonsin

allting är så annorlunda än 365 dagar sen
och igår när han frågade hur jag mår andades jag förvånat och sade
att jag mår bra

det är som en ny stad
staden utanför kvarteren kring biskopsgatan
och kön i arken

men det är en stad som
plötsligt är början på en berättelse
där bladen ännu är blanka och
jag känner mig fri att skriva igen

Publicerad 11.03.2018 kl. 19:35

brunchmöte en söndag & mässa om socialt entreprenörskap

I höst åkte jag tillsammans med ett gäng deltagare från åtta länder till Italien för att delta i ett kort utbyte om socialt entreprenörskap. Förutom att själva utbytet var otroligt inspirerande och fint betydde deltagande även att vi kommer att ordna lokala evenemang om socialt entreprenörskap.

Vi kommer att ordna en mässa om socialt företagande i Åbo den 23-24.3. Har lite svårt att förstå att det är så snart, inte ens tre veckor? Det var ju just vintermörkt och evigheter till mässan.

Igår, söndag, hade vi ett långt brunchmöte där om mässan. Är så tacksam och glad över möjligheten att få vara med och förverkliga detta! Projektet har både utmanat mig, lärt mig massor och gett mig fina nya vänner och erfarenheter.

Elin! Så avslappnad, klok och fin människa.

Under vårt långa söndagsmöte besökte vi HUB Turku där mässan i slutet av mars kommer att äga rum. Vilket ställe. Får mig att drömma om ett stort kollektiv med öppna ytor och gemensamma arbetsrum eller att någon gång själv också vara delaktig i ett stort kollektivt kreativt space.

Kaffepaus, of course.

V Å R L J U S E T. Det är som att man varje år glömmer hur det känns när vårljuset återvänder och alla färger börjar leva igen.

Jaakko, som också är med i projektet, är snickare och hade gjort SEEDS-magneter åt oss som överraskning. Kul!

Rundvandring i Hub Turku.

En till bild på magneten. Logo: Stoked Creative

Både creepy och så snyggt med nakna skyltdockor. Tänkte snabbt att det skulle vara kul inredningsdetalj i vår långa korridor i vårt kollektiv, men insåg sedan att jag mest troligen skulle bli livrädd både morgon och kväll.

Rasse hade födelsedag så Jaakko hade lagat en personlig magnet åt honom.

Lotte visionerar och planerar. Kul och bra med en grupp som kompletterar varandra och har olika styrkor.

Oftast har vi vårt möte i ett annat kreativt co-working space. Tycker såna är ett så inspirerande och coolt koncept.

"SEEDS FINLAND är en del av EU finansierade Erasmus+ projektet Social Economy Entrepreneurship Development Skills. SEEDS-projektets syfte är att öka kunskapen om socialt entreprenörskap samt att ge unga verktyg och färdigheter i socialt företagande. Projektet är internationellt och som partner i Finland fungerar föreningen Saga Finland."

Om du är intresserad av att lära dig mer om socialt entreprenörskap kan du bland annat läsa lite om det på Social Economy Resources. För att sammanfatta riktigt, riktigt kort handlar det om att i sin verksamhet jobba för social och/eller ekologisk hållbarhet. Är så inspirerad och lite lättad över att ha hittat en företagsform som känns så starkt etisk, viktig, aktuell och framåtsträvande.

Publicerad 05.03.2018 kl. 19:25

◊ vardag ◊ foto ◊ resor ◊ tankar ◊
◊ livsstil ◊

Jag är 24 år, har nyligen hoppat av uni, hittat tillbaka till bloggen och börjat jobba i en lågstadieskola. Skall istället för etnologi & religionsvetenskap börja studera steinerpedagogik vid sidan av jobbet. Är bosatt i favoritstaden Åbo.

Har för det mesta varit ganska borttappad men känner att jag så småningom börjar landa i mig själv och världen. Följ med på bloggen!

Annat som jag gillar och som kan dyka upp på bloggen:
⧫ naturen
⧫ resor & människomöten
⧫ mat & målfärg & solnedgångar
⧫ månar och bananer
⧫ öl, musik
⧫ kvällsfunderingar

Fotograferar en hel del men här på bloggen kommer det säkert bli en hel del telefonbilder för orkar sällan släpa med kameran i vardagen.





 




 

#fromwhereIstand